Emma Astrid Bethany Mjölner

 

Igår kom äntligen samtalet! Den 19e mars hade vi hearing. Vi fick den ofattbart korta väntetiden på EN ENDA vecka till judgement. Visst tyckte vi det var lite optimistiskt, då många andra familjer fått både 6 och 8 veckor. Men vi trodde ju inte det skulle bli TRE veckor i stället för en. Så varje dag telefonen har ringt eller plingat till, så har vi sprungit dit i hopp om att det varit ett meddelande från advokaten.

 

 

I onsdags for vi iväg på en liten minisemester tillsammans med våra kära vänner familjen Camsel. Vi hade två små hus till vårt förfogande. En egen tennisbana, egen pool, en fantastisk trädgård med utsikt över hela Lake Naivasha och en egen kock som fixade den mat vi bad om. Vädret var helt på vår sida. Strålande sol och varmt på dagarna och så lite mysigt regn och åska på kvällarna. Vi satt inne i det inglasade uterummet och njöt av skådespelet som ovädret bjöd på. För första gången på 6 månader här i Kenya, hade jag jeans och kofta på mig på kvällen. Vi blev alla lite sugna på skidsemester där vi satt under en filt med ett glas rödvin och myste i sofforna. Det får bli en sådan nästa år :)

 

Så på fredag förmiddag var jag och Jessica vid poolen med barnen, samtidigt som Reine och Mathias sprang sig svettiga på tennisbanan. Plötsligt kom de runt hörnet med en iskall flaska vitt och fyra glas. -Jag tänkte vi skulle fira vårt judgement, sa Mathias. Det tog några sekunder innan jag fattade och sedan började det bubbla av glädje inom mig. Vi kramades och skålade. Mathias frågade Emma om hon kunde godkänna honom som pappa. Jaahaa, svarade gullungen och log.

 

 Familjen myser och läser bok i soffan

En stolt storebror, utklädd till tiger

Tre glada barn i hammocken

Lilla familjen med Lake Naivasha i bakgrunden

 

 

Vi hann hem lagom till Matts och Carros firande av sitt judgement som kom igår. Det kändes kul att även vi kunde plocka fram en flaska bubbel och fira tillsammans med dem. I höstats kom vi alla till Kenya med två veckors mellanrum, nu hinner vi alla hem innan midsommar i år. Känns helt fantastiskt bra!

6 stolta föräldrar som firar på gården

Denna vääääntan... inget judgement i sikte

Idag åker ännu en fantastisk familj hem från Gemina. Anette som adopterat sitt tredje barn, lämnade Gemina för någon timma sedan. Hon bjöd på en härlig afrikansk avslutningsfest med dans, trummor, tårta och lite massajmarknadsförsäljning. Det blev en liten kasse med en klänning, två par sandaler till Emma och ett skärp och ett par örhängen. Man får ju passa på :)

 

 

 

Jag känner nu att jag är såååå trött på att lägga ut bilder där man bara ser Emma bakifrån eller med stjärnor i ansiktet. Nu vill jag visa hennes fina ögon, söta runda kinder och hennes glada mun. Men det där judgementet bara lyyyser med sin frånvaro. Det är nu 2,5 veckor försenat och vi börjar bli riktigt trötta på att vänta. Domaren verkar ha haft fullt upp under valtider och därför har en del att jobba unan innan han är ikapp. Vår plan som vi hade att komma hem i slutet på maj börjar se lite mörk ut. Men vi får se. Än finns det hopp. Var bara tvungen att gnälla lite... :)

Safari i Meru och Samburus nationalparker

 

Vi startar vår färd tidigt på morgonen. Vi har en lång färd framför oss. Resan går norrut, till ställen vi inte besökt tidigare. Vi åker på den östra sidan av Mount Kenya och det är häpnadsväckande vackert. Landskapet förändras ständigt. De höga bergen, de vackra vidderna, de gröna slätterna, kanske är det variationen som gör det så speciellt. Färgen ”grön” får helt ny innebörd med massor av nya nyanser. Vi åker förbi bananplantage, risfält och majsodlingar. Det är nästan overkligt att se de palmliknande träden med de gröna bananerna som hänger i stora klasar högt upp. Ibland kan landskapet påminna om Sveriges, men det är bland annat bananpalmerna och mangoträden som gör mig medveten om att jag definitivt är i Afrika. Även människorna, husen, försäljningsstånden och bilarna gör det tydligt att vi är långt hemifrån. Vi stannar vid ett av de många bananträden och äter vår medhavda matsäck. Lägger ut massajfilten på marken och trycker i oss lite svettig pizza och dricker vatten. Sedan fortsätter vi norrut.

 

 

 

 

Resan tar närmare 12 timmar sammanlagt. Då har vi stannat ett flertal gånger, passerat ekvatorn, fixat lite med Salaash bil, samt rört på benen och fått i oss lite mat. Vi anländer till Iqweta lodge i Meru på kvällen, lagom till middagen. Man bor i fina safaritält med murad botten och tältduk som väggar.

Vi är nästan ensamma på lodgen vilket är väldigt skönt då barnen kan springa och skrika som de vill J. Personalen är snälla och söta, men inte särskilt bra på att hålla tider. Det är ju dock inget anmärkningsvärt i detta land. Så frukosten dagen efter dukas fram en halvtimme försent och det är lite lagom frustrerande just när man ska på safari. Vår första gamedrive bjuder på hyfsat mycket djur och ett riktigt spännande och lite otäckt elefantmöte. Precis när jag säger till Carro att nu får det snart hända något som hottar upp den här safarin lite, möter vi en mycket argsint och ensam elefanthane. Vi skyndar förbi honom och möter istället en jättehjord med elefanter. De verkar dock på lite bättre humör. Men hannen är bakom oss och vi är i princip omringade av elefanter. Vi håller tummarna för att vi inte ska köra fast i leran just där (som vi gjort på ett ställe precis innan) och så småningom lyckas vi ta oss förbi alla elefanterna, utan några större incidenter.

 

Timmarna mellan safariturerna tillbringar vi vid poolen. Den är varm och skön och Movitz har blivit helt tokig i att lära sig att simma. Han vill inte ha puffar på sig och sprattlar allt vad han kan med armar och ben för att ta sig framåt. Han är inte det minsta rädd. Emma är jättenöjd med att flyta runt med sina armpuffar och simma hon med. Badet blir en nödvändig paus för barnen och för oss vuxna också för den delen. Eftermiddagens safari bjuder inte på så jättemånga djur, men som vanligt är det fantastiskt vackert att bara åka runt på savannen.

 

Tidigt morgonen därpå åker vi vidare till nästa park. Det blir ett långt stopp i staden Isolo där Salaash ska fixa med lite reservdelar till bilen. Kenyanska män och kvinnor är framme hos oss för att sälja saker. Några av männen viftar med knivar som de försöker sälja. Det känns väldigt obehagligt med de öppna fönstren och de cat-tuggande männen. Vi drar för alla fönster och föredrar en bastuvarm bil före läskiga knivförsäljare. Så fort Salaash är tillbaka fortsätter vi resan mot Samburu. Överallt växer det små buskar med cat (eller miira som det heter på Swahili) Män och kvinnor, gamla som unga tuggar i sig denna drog och tror att de ska bli mer kreativa i sitt tänkande. Omedvetna om de konsekvenser som väntar. De största biverkningarna med cat är att man ofta blir väldigt aggressiv och drömmande. Många av männen riskerar också att bli infertila. Lunchen denna gång blir under ett stort Akaciaträd precis utanför parken. Där inne väntar rovdjuren på oss J

 

 

Det första vi ser inne i parken är ”gravy zebra”. En fantastisk zebra som bara finns i Samburu. Parken är enastående vacker och man kan se många mil bort. Det finns jättehöga berg för de klättrande djuren, högt gulaktigt gräs för de smygande djuren och stora lövrika buskar för djuren som gillar att gömma sig i snår. Inte heller denna gamedrive bjuder på några kattdjur. När vi kommer till lodgen blir vi alldeles tagna. Den ligger precis vid floden och längs kanten ligger krokodilerna och solar sig. Vi håller hårt i barnen och visas till vår stuga. Den är jättemysig med en stor säng, fint badrum och en väldig altan som har utsikt över floden. På andra sidan floden är parken och vilket djur som helst kan dyka upp där. Vi äter en fantastiskt god 5-rättersmiddag och går sedan och lägger oss tidigt.

tre törstiga grabbar efter en lång dag i bilen

Salaash är inte bara guide utan världens bästa lekfarbror

 

Nästa morgon väntar frukost klockan 7.00 och sedan är det dags för gamedrive igen. Vi kör ut ur parken och bort mot bergen. Vår fantastiske guide Salaash gör resan till ett stort nöje och finns det inte några lejon och leoparder att fokusera på, berättar han om fåglar, dyngbaggar och tapirhögar istället. Så plötsligt ser vi ett stort antal bilar på samma ställe. Hjärtat slår fortare. Vi har varit på fler än 10 safarin och fortfarande aldrig sett en gepard. Det känns som nu eller aldrig. Salaash kör fram emot bilarna, berättar att han skymtar en leopard och kör ytterligare lite närmare. NO!, ropar han, its a chita! Jag stirrar allt vad jag kan och lyckas också se något prickigt högt upp bland träden. Han tvärvänder och får en himla fart. Vi kör runt dungen och kommer upp ovanför geparden istället. Den kommer rakt emot oss. Med dess graciösa gångstil och vackra prickiga päls tar den sig fram över grenar och kvistar. Den haltar lite och verkar ha skadat sig lite på höger bakben. Jag står helt stilla, bara njuter av ögonblicket. Barnen tittar på den genom rutan och Emma säger ”katten” ”titta katten”. Den passerar oss långsamt och går sedan in i buskaget. Salaash är noga med att åka därifrån ganska fort så vi inte stör djuren för länge. Jag sträcker armarna i luften upp genom jeepens tak och skriker YEEEEES!!! J

Även eftermiddagens gamedrive blir väldigt lyckad. Det börjar med en liten söt leopardunge som kommer fram från buskarna. Även här är det andra bilar som hunnit före och vi får knö oss in bland alla för att få en bra plats. Den är hysteriskt gullig när den kikar fram ur buskaget och sedan promenerar rakt över vägen. Vi kan dock inte se mamman någonstans men antar att hon är precis i närheten. Vi kör vidare. Salash får syn på en impalahjord som står blickstilla. De spanar alla åt samma håll. Vi förstår att det är ett rovdjur i närheten och börjar leta i den riktning de stirrar. Vi kör först och den andra bilen kör efter. Plötsligt ser vi hur de stannar. Kalle pekar och tittar och tar upp kikaren. Vi backar tillbaka till dem. Leoparden, viskar Kalle. Vi kör runt så vi kommer lite närmare. Han hade sett svansen vifta till och därför tagit upp kikaren för att se bättre. Vi kommer väldigt nära den ståtliga leoparden. Kanske är det mamman till bäbisen vi såg förut. Den sitter stilla bredvid ett träd och tittar på oss. Sedan vandrar den iväg, sakta sakta. Det är bara vi som ser den. Då är det ännu mer fantastiskt. Helt ensamma på savannen, bara vi och leoparden. Då bankar hjärtat vill jag lova.

Att resa med Salaash är ett äventyr i sig. Bilen vägrar alltid starta så att putta igång den är mer en regel än ett undantag. Bilen är från 80talet och har betydligt fler trasiga delar än hela. Men den går framåt och den tar sig fram i hård terräng och leriga vägar. Man får liksom ta den "smällen" i utbyte mot att man får Kenyas kunnigaste guiede. Han berättar inte bara om djuren och allt det vackra man ser utan han berättar om kulturen, människorna, hoten mot parkerna och Kenyas politik. Man lär sig en massa nytt på varje safari och problemen med bilen blir som en extra krydda bara :)

 

 

 

 

 

 På vägen hem på dag fyra, passerade vi återigen ekvatorn (nähä!). Kunde ju bara inte motstå frestelsen att stanna bilen och ställa ena benet på den norra halvan av jordklotet och det andra benet på den södra. Kanske inte såååå många som har en liknande bild :)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mötet i Meru

Mötet i Meru

Vi har parkerat bilen utanför en affär i staden Meru och vi väntar på att vår guide ska bli klar med sina ärenden. Jag ser att två pojkar är på väg fram till vår bil och de ser så där härligt busiga ut. Den lite större killen har en röd stickad mössa på huvudet och stora bruna ögon. Han verkar vara den som tagit initiativet till att gå fram till oss. Den mindre pojken ler osäkert och håller sig lite i bakgrunden. De hejar på oss och tittar runt i bilen. De frågar om vi är på semester. Sedan tittar den störste pojken på mig, sedan på min son och sedan på mig igen. Is it your children? Yes, svarar jag och tänker att nu kommer det nog mer spännande frågor. They dont look like you, not the same coulor?. Jag förklarar för honom att vi adopterat dem och jag är inte helt säker på att han förstår vad jag menar. Hans engelska uttal är okej, men förståelsen kanske inte är fullständig. Han är bara 10 år, har sitt stamspråk som hemspråk och kan bara ha läst engelska i några år. Trots det vågar han ta kontakt med mig, ställa frågor och lyssna på mina svar. Han ser lite betänksam ut. Den mindre pojken (som är hans lillebror) håller sig fortfarande lite i bakgrunden. 10-åringen tittar på mig med sina stora, mörka ögon och säger. I could have liked a mother like you! Orden går rätt in i hjärtat och jag blir alldeles stum. Jag ler mot honom och klappar honom på kinden. I´m sure you have a great mother, säger jag sedan. Or do you have a mother? NO, säger han och ser ner i marken. Only a father, säger han och ler lite försiktigt igen. Han berättar att han och hans bror bor i byn uppe på berget och att de är på väg hem från skolan. Han tittar återigen in i bilen och ser drömmande ut. Jag förstår att han skulle vilja ha lift en bit. För ett ögonblick tänker jag tanken. Kanske skulle jag be honom hoppa in. Säga till honom att såklart jag kan bli din mamma, hoppa in i bilen så åker vi hem till Sverige. Orden rusar igenom huvudet med en väldig fart, men såklart når de aldrig mina läppar. Verkligheten kommer ifatt mig och istället förklarar jag att vi måste åka nu. Vår chaufför kommer och vinkar argt bort de båda pojkarna. De ska inte gå till vita turister och tigga pengar! I wishing you all the best in life, ropar jag och sedan lämnar vi Meru. Jag vinkar åt dem när vi åker förbi dem på vägen och de vinkar glatt tillbaka och ler mot mig. Sedan fortsätter de sin långa promenad upp längs berget, hem till sin pappa.

Jobbig tid och jobbig läsning...

Allt känns fruktansvärt jobbigt just nu. Natten till igår blev vår taxichaufför och vän Paul skjuten till döds utanför sitt hem i Kawangeware. Han hade kört två av adoptivfamiljerna på kvällen och åkte sedan hem till hus. Det regnade och blixten hade slagit ner så det var extra mörkt. Paul hade i förväg ringt sin fru Josephine så att hon skulle öppna gate:en, och när hon så gjorde blev hon undanskuffad av en okänd man. Josephine försökte skrika till Paul, men allt gick väldigt fort. Ytterligare två män attackerade Paul genom att skjuta honom i bröstet och sen ta hans plånbok och telefon. Paul dog på plats och efterlämnade inte bara sin fru utan även deras två underbara barn (tror att de är ca 7 och 11 år gamla). 

Paul var världens snällaste man. Lugn och pålitlig och tog sitt arbete på största allvar. Han var alltid i tid när man anlitade honom (vilket är sällsynt här) och han var den man skickade om någon skulle plocka upp vänner på flygplatsen eller liknande för han tog aldrig för mycket betalt.

Vi träffade hans vän och anställd Kasim idag och han var alldeles rödögd. Kunde knappt prata om vad som hänt. Han har svårt med engelskan och är inte så bra på att läsa och skriva. Han var helt beroende av en ödmjuk och lojal arbetsgivare som Paul. Vad händer med honom nu?

Jag har aldrig förr varit med om en liknande händelse i mitt liv. Vi kände inte Paul särskilt väl och har egentligen bara åkt taxi med honom, inte umgåtts med honom som vissa andra familjer här nere har gjort. Men det är en taxichaufför och människa som jag kommer sakna oerhört och som jag tyckte mycket om. Jag blundar och ser hans glada fina leende och hans snälla ögon. Han har kört oss till hearing, varit med och glatts med oss när vi blivit godkända. Han har hämtat mamma, pappa och Jessica vid flygplatsen och välkomnat dem till Kenya. Han har hjälpt till att laga cyklar och leksaksbilar på gården så att barnen haft hela leksaker att leka med. Och nu är han borta! Skjuten! Mördad! Det känns helt galet att skriva dessa ord.

Plötsligt har jag en enorm hemlängtan och vill bort från detta land där människor skjuts ihjäl utanför sina hem. Jag vet att det kan hända i Sverige också men just nu känns det bara som att Sverige är paradiset och Kenya är kriminalitetens land. Jag vill inte längre ha min underbara familj i detta land utan vill bara hem till Sverige. Jag vet att detta lägger sig så småningom men nu längtar jag så vansinnigt efter er alla. Jag kramar min familj och vi har ingen lust att hitta på något längre. Samtidigt som mina tankar utan undantag går till Paul och hans familj, svärs den nya presidenten in på tv. Han lovar rättvisa och pengar till de fattiga samtidigt som han väntar på sin rättegång i Haagdomstolen där han är dömd för brott mot mänskliga rättigheter. Detta land är och förblir vansinnigt korrupt och oskyldiga människor blir offer för orättvisorna. Paul är bara ett exempel på detta. Hans liv går inte att ersätta. Vi kommer att bidra med alla pengar som behövs till hans begravning, hans barns skolgång och så vidare. Men vi är maktlösa när det gäller att ge tillbaka det som familjen berövats. Paul.

Det finns ett konto som öppnats för Pauls familj, där alla bidrag är välkomna. Familjen kommer behöva hjälp med pengar till begravning, barnens skolavgifter, kanske hjälp till flytt osv. Alla pengar somkommer in, går direkt till Josefin och barnen. Vill någon vara med och stödja så är vi enormt tacksamma. Ni kan i så fall sätta in ert bidrag på

Handelsbanken 6244-441 309 208 (kontot heter Thomas Barnardo)

Skriv "Paul" så vet vi vart ni vill att pengarna ska gå. Skriv gärna era namn också. Vi för sedan över dem till det rätta kontot.

Evig kärlek på savannen

En liten saga om evig kärlek på savannen

(mer bilder och text om vår safari i Samburu kommer senare, men först en liten kärleksberättelse)

Det var en gång en dikdikmamma som väntade sitt första barn. Hennes mage var rund och tjock och hon började bli riktigt sugen på att få träffa sin lilla bäbis. Så en dag bestämde sig plötsligt den lilla dikdikflickan för att komma ut från sin mammas mage. Trött och svettig efter att ha förlöst den lilla bäbisen, tittade mamman på sin dotter och förstod att det var henne hon längtat efter så länge. Hon hade stora runda ögon en alldeles vit nos. Öronen stod rakt upp och hon var snabb med att försöka stå upp på de rangliga, smala benen. Samtidigt, några kilometer bort på savannen, föddes det en liten dikdikpojke. Det var vänner till familjen och de visste att deras barn skulle titta ut ungefär samtidigt. När mamman vilat upp sig och flickan blivit lite stadigare på benen, gav familjen sig ut på en promenad. Under ett stort akaciaträd såg de sina vänner och skuttade glatt fram. Dikdikflickan tittade på den lilla pojken. Han var något större än henne, hade små söta horn på huvudet och de vackraste bruna ögon man kunde tänka sig. Fastän att hon bara var någon månad gammal, så visste hon redan. Det var han som var hennes alldeles egna dikdikpojke. När de såg varandra i ögonen gick det som en ilning genom kroppen och de båda blev tvungna att titta åt ett annat håll. Hon log genant och sneglade på honom igen, blinkade med sina långa fransar. Han gjorde likadant. Dom var skapta för varandra, det hade ödet bestämt långt innan de föddes. Tillsammans skulle de upptäcka framtiden och skydda varandra mot alla tänkbara faror. Bara de två, ensamma mot världen.

Tiden gick och flickan och pojken byggde ett hus tillsammans och flyttade ihop. De bodde inuti en stor och lövrik buske med täta grenar som skydd mot rovdjuren. De åt blad och knoppar, tog långa skuttande utflykter på savannen och de njöt av livet under den varma afrikanska solen. På dagarna träffade de andra dikdikfamiljer och umgicks med dem. De var dock noga med att med att komma hem i tid innan skymning, eftersom det då var som farligast för en liten antilop att vara ute och skutta. Faror hotade överallt. I det höga gula gräset låg lejonen och lurpassade. I de stora träden kunde det sitta en leopard och spana på allt som gick förbi, beredd på en attack som skulle ge en ganska så enkel måltid. Bakom en buske kunde geparden sitta vakt och när den började springa fanns det inte en antilop i världen som kunde springa ifrån den. Om de inte hade ett rejält försprång vill säga för geparden brukade bli trött ganska snabbt. Flickan och pojken hade gjort upp en rutt i närområdet som de brukade öva in. Om ett rovdjur sniffade upp deras lukt och började jaga dem däromkring så skulle rovdjuret inte ha en chans. Rutten gick över hinder, genom buskar, upp i små träd, under rötter och mellan stenar. Dom kunde springa denna tur i sömnen och de var säkra på att den som jagade skulle snubbla eller fastna på vägen, medans de kunde springa till säkerheten i hemmet.

Flickan och pojken fick två små barn och de var en familj som höll ihop i vått och torrt. Efter knappt ett år var barnen fullvuxna och hittade sina egna partners. Dikdikflickan och dikdikpojken var ensamma igen. Tillsammans var de lyckligare än någonsin och de var tacksamma för varje dag de fick ihop. Så kom den dagen då övre makter bestämt att flickans liv var till ända. Hon jagades av ett lejon som så många gånger förr, men denna gång hann hon inte undan. Lejonhonan var ung och snabb och visste precis hur en jakt skulle gå till. Den lilla dikdikflickan var gammal nu och hade inte samma ork att springa. Hennes liv slutade som så många andra antilopers, i magen på ett stort och hungrigt lejon. Dikdikpojken var förkrossad. Han visste att livet förlorat sin betydelse. Skälet till hans existens på jorden var att hon behövt honom. Utan henne saknade han allt. Hon var hans skratt, hans trygghet, hans andemening. Hans enda anledning till att fortsätta leva. För varje dag som gick blev han mer och mer deprimerad. Han slutade äta, slutade träna på rutten och han blev bara svagare och svagare. Dikdikpojken överlevde bara en vecka efter att hans älskade fallit offer för lejonhonan. Sista dagen i sitt liv promenerade han utslagen längs savannen. Rakt emot en stor flock med hungriga lejon. Han använde alla sina krafter till ett sista skutt, högt högt för att lejonen skulle se honom. Allt gick fort och sekunder senare hade även hans liv slocknat. Han tog sitt eget liv för henne. Hon som var meningen med allt.