Ölprovning, jobbigt avsked och påskfirande

I torsdags var datumet då vi egentligen skulle fått det viktiga pappret. Tanken var att vi nu skulle haft judgementet i vår hand och att vi äntligen skulle kunna få lägga ut bilder på våran Emma och att hon skulle varit juridiskt VÅR. Men domaren som har hand om fallet är även delaktig i valfrågorna så han har haft lite för mycket att göra. Så vi får helt enkelt hålla ut tills nästa vecka då vi förhoppningsvis får en ny tid för judgement.

Men här händer saker ändå, så jag tänkte sammanfatta med lite bilder:

Förra sommaren när vi samlat ett stort Kenyagäng i Skalamn ringde telefonen. Det var en tjej som hette Linda och hon och hennes man hade precis fått barnbesked från Kenya. Dagen efter kom de och hälsade på i Skalhman och vi hade alla en väldigt trevlig dag tillsammans. När vi landade i Kenya hade Linda och Jocke bott tillsammans med sin Wilson i ca 3 månader. Vi skulle alltså få ganska många månader ihop här nere. Men tiden har rusat fram och nu har Wilson och hans föräldrar landat på svensk mark. Som avslutningsfest hade de en "cat-night" i sin lägenhet. Dessa 4 katter var bjudna:

 

En annan familj som vi också kommit väldigt nära är Kungälvsfamiljen Camsel. De läste om oss i tidningen och tog kontakt med oss hemma i Lerum. Efter några träffar i Sverige hade vi båda bestämt oss till 100 %. Våra syskon skulle komma från Kenya. Nu är Emma och William självklara familjemedlemmar och Lova och Movitz är grymma på sina nya roller som storebror och storasyster. Här bygger Lova och Movitz koja tillsammans i vår lägenhet:

 

 

Under några veckor stannade vi innanför murarna och inväntade med spänning de nya valresultaten. Det innebar inte att vi satt själva i våra lägenheter utan det blev en hel del middagar och trevligheter hos varandra och på gården. Men de senaste veckorna har vi vågat oss ut mer och mer. Lindas sista kväll firade vi tjejer på Brew bistro med en hamburgare och ölprovning. Det var kul att bara få vara "brudar på stan" istället för "mammorna på stan". Men så fort vi kom in på Brew Bistro så frågade personalen. HI! How is the children? Man kan säga att vi är inte okända häromkring direkt. ALLA känner igen oss som "Muzungo-morsorna med de bruna barnen"

Dagen efter var det dags att ta farväl. Nio på kvällen samlades vi utanför A-blocket och kramades önskade våra vänner en lycklig resa.Wilson sprang ett varv runt bilen innan föräldrarna fångade upp honom och vi kunde få en sista familjebild i Nairobi. Som tur är bor de i Göteborg och vi kan träffas lätt hemma i Sverige igen. Movitz har pratat mycket om Wilson sedan de åkte och har målat en massa teckningar till honom. Han är orolig för att Wilson saknar honom en massa och han lovar att han kommer och hälsar på så fort vi är hemma. Vi ska åka spårvagn och dragspelsbuss till Sisjön.

 

PÅSK

Påskbrunchen fick bli på balkongen. Vi hade fått tag i ABBAS senapssill på Yaya (ett köpcenter i Nairobi) och även norsk lax fanns i kyldisken. Barnen målade sina ägg och Movitz fortsatte skapandet med att skriva en massa M M M på sin servett.

 

Sedan var det dags att leta påskägg vid poolen. Påskharen hade varit där och lagt ut ägg till alla barnen på Gemina. Lyckan var gjord när Movitz hittade sitt och Emmas ägg.

Emma fick ett flygplan och djungelkex.  I Movitz ägg fanns ett riktigt chokladägg och en bil:

Det var helt klart mer midsommarkänsla än påskafton. Vi hade dukat upp en stor grillbuffe under ett tak på gården och när vi väl var klara var vi vääldigt nöjda med att vi valt en plats under taket. Regnet vräkte ner periodvis och vi njöt av att kunna sitta ute utan att frysa och lyssna på hur dropparna smattrade mot plåttaket. En vacker regnbåge uppenbarade sig på himlen och det kändes precis som en svensk midsommar.

 

Idag på påskdagen har vi inga särskilda planer utan kommer mest att hänga i lägenheten. Till kvällen blir det strutsstek och rotfruktsgratäng.

När det gäller valet så fick vi reda på igår att det inte visat sig vara något valfusk och att den framröstade Uhuru Kenyata kommer att skrivas in som president. Inte särskilt bra för Kenya med en president som är anklagad för brott mot mänskliga rättigheter, men ganska skönt för stunden att valet är klart och att det inte förekommit något fusk. Nu hoppas vi på att lugnet i Nairobi kvarstår och att det inte blir några oroligheter framöver.

På torsdag åker vi på safari igen i 4 dagar. TJOHOOO!!

Raha Kids, ett ställe för streatboys

 

 

 

 

Vi har nu bott i Kenya i sammanlagt över ett år. Hela tiden har vi bott på Gemina Court. När vi går och handlar, går och fikar eller tar en promenad så går vi efter ca 100 meter förbi en grön port där det står Raha Kids. Vi har länge funderat på vad det betyder och vilka som bor där inne. För några månader så mötte våra vänner, familjen Camsel, ett stort killgäng som de började snacka med. Det visade sig att killarna var streatboys som på dagarna tillbringade sin tid på Raha kids. De saknade en fotbollstränare och Reine såg det som en möjlighet att få träna ett fotbollslag i Kenya.

Idag skulle killarna ha uppvisning. De skulle visa upp sina talanger i Taekwondo, akrobatik och dans. Vi kom dit vid fyratiden och blev varmt mottagna av ett stort gäng killar i åldrarna 5-15.  Alla som bor där är föräldralösa och lever på gatan. Vi har fått om öden som vi i Sverige inte kan förstå. En kille som bodde i massajland med sin familj skickades ibland ut för att skaffa mat. I elva dygn var han borta. Han fick gå flera mil innan han tillslut hittade föda som han kunde ta med tillbaka till byn. Några av killarna har blivit lämnade av sin familj på senare dar, andra har aldrig haft någon familj. Har de tur blir de upplockade av Raha Kids och den fantastiska nunnan som driver daghemmet för pojkar. Där kan de hålla till på dagarna, testa på olika sporter, bli starka både psykiskt och fysiskt och framförallt, tillsammans blir de en ny familj.

Killarna älskade att få köra runt med Emma i barnvagnen

Uppvisningen var fantastisk. Särskilt akrobaterna var oerhört duktiga. Glädjen och stoltheten som lyste i deras ögon gick inte att ta miste på. De fick för första gången uppträda inför en riktigt stor publik. Mestadels var det adoptivfamiljer och familjer från katolska kyrkan. Mina tankar gick till våra uppvisningar och skolavslutningar hemma i Sverige. Där barnen sjunger någon sång som de knappt övat på och där föräldrarna sett fram emot detta i veckor. Farmor och mormor kommer också och ibland även grannar och andra släktingar. Alla tittar stolta på sina barn och tycker att de är sååå fantastiska. Barnen känner sig nöjda, glada och älskade. Bland publiken som tittade på Raha Kids fanns antagligen inte en enda släkting. Därför kändes det extra bra att kunna gå dit, sitta i publiken, prata och skratta lite med killarna samt donera en slant så att projektet skulle kunna fortgå.

Den moderna nunnan med sin smartphone :)

 

Taekwondo-uppvisningen

 

 

Andra hearing idag!!

 

I förra veckan fick vi en indikation av vår advokat att vi skulle kunna få en hearing innan påskuppehållet. I slutet av veckan fick vi en tid för hearing på tisdagen denna veckan. På onsdagen stänger domstolen för tre veckor framöver. Vi höll tyst om detta eftersom det kändes så ovisst med tanke på hur det kan gå i processerna här nere.

Imorse åkte vi in till domstolen, var såklart där i god tid. För att en hearing ska gå igenom måste ALLA vara på plats. ALLA innebär familjen, guardian, advokat, socialarbetare och någon från myndigheten childrens department. Klockan 8 var vi där. 8.15 vår guaridian (som vi beställt taxi åt) Klockan 8.45 fick vi till slut tag i våt adovkat, hon var PÅ VÄG. Vår socialarbetare var fast i trafiken (NÄHÄ!!!) childrens hade vi ingen aning om. Vi visste bara att 9.00 SHARP börjar det. vi var fall nummer TVÅ. Om inte alla var där så skulle det heller inte bli någon hearing. Förrän efter påsk.

Vi hade kommit överrens om att möta alla klockan 8.30. Klockan 9.02 kom Leah vår advokat. Klockan 9.10 kom vår socialarbetare Elisabeth och någon minut senare hon från childrens department. Precis därefter kom domaren och det var dags för case number 1. Sen blev det vår tur. Jag kunde nästan inte andas. Proppade i de duktiga barnen en massa kex och bad en stilla bön om att de skulle vara tysta och snälla, perfekta och änglalika barn under hela domstolsvistelsen.

Inne i rättsalen satt domaren och vi fick presentera oss. Sedan babblade de på lite om vårt case. Domaren tittade på almanackan på väggen. januari februari mars, fanns med.Vi väntade på att han skulle vända blad. Vågade vi hoppas på judgement i april? Han mumlade något om next week och plötsligt verkade allt klart och vi kunde gå ut. Jag frågade Elisabeth, SA han nästa vecka?? Yes!! 28th of March! Kanske det snabbaste judgementet någonsin? Några enstaka har fått judgement på plats, men det är bara några få. Andra har fått vänta 2 månader på detta papper. Snittet ligger väl runt 1 månads väntetid. VI FICK EN VECKA!!

Galen process, men vi är galet glada. Vet dock inte om vi vill hem riktigt än, men det kan vi bestämma oss för så småningom. Just nu vill vi bara njuta av att allt gått så bra. Ikväll blir det restaurang ihop med vännerna.

Så svensk sommar? JA! Svensk midsommar? JA! Emma firar 2årsdag i Sverige? Högst troligt!! :) Hon fyller 23e maj och vi sparar såklart en massa pengar på att åka 21e eller 22e. Så det hoppas vi på :) :)

Ibland händer det bara och allt bara flyter på. Inget är såklart helt grönt förrän vi har alla papper i handen, men det struntar vi i just nu och firar på som bara den!!! Vi passar på och firar morfars födelsedag också. Movitz ringde honom förut och gav honom en helt okej överraskning i present.

Mojfaj, vi kommer hem till Sverge snart!!

En eldsjäl utöver det vanliga, skolan behöver DIN hjälp

Idag är en stor dag. Visst, Kenyas nya president har blivit utsedd, men det var faktiskt inte det jag syftade på. Lilla jag har hängt vid poolen med en kvinna som verkligen är något utöver det vanliga. En kvinna som har ett världens viktigaste yrke, hon är lärare. Lärare på en skola i Kibera där hon undervisar ca 160 elever. Hon inte bara hjälper dem att få en gedigen och helt nödvändig utbildning. Hon viger hela sitt liv åt att dessa barn ska känna sig trygga i sin skola, ha bänkar och stolar i klassrummen, få ett rejält mål mat om dagen och att de ska känna sig sedda och älskade under de timmar som de tillbringar i sin skola. Judith, som hon heter, har under en längre tid fått ansvara för de pengar som adoptivfamiljer samlat in till skolan och hon har skött det med bravur. Det enda som hon inte riktigt följt i avtalet är att hon vägrat ta ut några pengar till sig själv och sin dotter. Hon har ansett att skolan och barnen behövt dem bättre.

 

 

Fler eldsjälar är våra nära vänner Jessica o Reine Camsel som ägnat sig åt detta projekt med en enorm drivkraft. De har engagerat sig i skolan på en mängd olika sätt. Bland annat har de följt med alla som velat besöka skolan. Detta har blivit en unik möjlighet för svenska gäster som kommit till Kenya, att på ett tryggt och äkta sätt uppleva Kenyas fattigare områden samt se det fantastiska jobb som görs av lärare som arbetar helt ideellt. Skolan heter Oloos children center.

Vi fick också chansen att besöka skolan när mamma och pappa var här. Judith tog emot oss som om vi vore hennes närmsta vänner och hon visade stolt upp sin fina skola. I varje klassrum satt det säkert runt 40 elever och alla lyssnade på sin lärare med stor entusiasm. En del hade skolböcker och pennor och andra var framme och skrev på tavlan.

Några av klasserna hade förberett sånger och dikter för oss. Några av de yngsta eleverna framförde en ramsa om ”rättigheter”. Its everyones right to go to school, everyones right to eat every day… Jag hade varit ganska så kaxig fram till dess och med ett leende på läpparna, delat ut kex till barnen. Jag hade berättat att jag också jobbade på skola och om hur viktigt det var med en utbildning. När barnen brister ut i kör och beskriver för mig hur alla barn har rätt till tak över huvudet, känner jag hur ögonen blir alldeles tårfyllda. Det kom som från ingenstans. Jag torkade lite diskret mina tårar så att de inte skulle rinna alltför långt ner på kinderna och skvallra för mycket om mina känslor. Det hjälper ju inte dem om jag gråter. Men det hjälpte mig att insé vilket fantastiskt viktigt jobb läraryrket är, hur dessa små människor kommer att kämpa för sina rättigheter och framförallt vilket viktigt jobb Judith gör!!

Judith och hennes bror Ben

Det finns hur mycket som helst att berätta om denna kvinna och jag kommer att fortsätta att berätta om hennes arbete under tiden vi är i Kenya . Familjen Camsel skildrade för oss hur hårt Judith arbetar och hur vägrar att ta semester för det finns inte tid till detta. Vi fick höra om när Judith och hennes  4-åriga dotter Brethany för första gången fick se havet. Vi såg en bild som inte går att beskriva med ord, när Judiths dotter leker på stranden och Judith själv blickar ut över det stora blå. Hon hade aldrig varit utanför Nairobi när Camsell och en annan familj bjuder ner henne till Diani. De betalar hennes biljett och berättar i detalj hur hon ska ta sig till tåget, gå ombord, sova där osv. De berättar att man GÅ mellan vagnarna på tåget, att det FINNS en restaurangvagn där man kan äta, att man kan bada i havet och att man får duscha i varmvatten hur länge man vill. När jag berättar om det här så kommer alltid tårarna. Saker som är så självklara för oss som upplever dem varje dag, är som gåtor och helt omöjliga att förstå för dem som levt sitt liv på ett och samma ställe. Särskilt för dem som levt i ett slumområde, där man inte kan stänga en dörr på natten, där det regnar in på golvet när himlen öppnar sig och där man ständigt får vara på sin jakt för att någon ska stjäla allt man äger och har.

Hemma hos Judith

 

Jag hade tänkt att skriva kort och koncist om detta men jag inser att det är omöjligt. Det berör mig alldeles för mycket. OM någon av er blivit berörda av min lilla historia om hon som BORDE blivit Kenyas president, så kan ni vara med och påverka skolans framtid i allra högsta grad. Vi har ett konto i handelsbanken där ni kan sätta in valfritt bidrag. Vart enda öre ni sätter in på det kontot kommer att gå till skolan. Judith ansvarar för ett antal hundra svenska kronor i månaden och som jag skrev tidigare så gör hon ett fantastiskt jobb. Nedan följer en länk om ni vill läsa mer om Judith och Camsels arbete. Vill ni träffa Judith personligen och hälsa på i skolan så är det bara att boka en flygbiljett och komma och hälsa på oss.

Se Camsels blogg

http://www.reseblogg.camsel.se

för mer info. Där finns bland annat ett inlägg som heter

Extra inlägg - Skola i Kibera slumområde (Nairobi) där ni kan läsa lite om vad pengarna gått till.

Nyår, besök, flätor, Hells gate, Kibera (Mombasa, Nairobi)

Barnhem, ekvatorn, Lake Nakuru, marknader, Crescent Island, Kibera, Karon, Teplantage Limuru (Nairobi)

Kibera slumområde (Nairobi)

Många fler av inläggen handlar om skolan, kika gärna själva

Deras vänner har samlat in över 15 000 SVENSKA KRONOR. Är det så att ni MJÖLNER-kompisar är sugna på att slå detta, är det ju bara att sätta igång och bidra :)

Skänk ett bidrag, stort eller litet, till:

Handelsbanken 6244-441 309 208 (kontot heter Thomas Barnardo)

FÖDELSEDAG!!

 

Väcktes av tre skönsjungande familjemedlemmar som sjöng "Ja må hon leva" för fulla halsar. Sedan serverades det kaffe och kaka på sängen. Movitz hade målat en teckning och de hade alla varsin present med sig. Det var två olika små spel och en riktigt tjusig träningströja (se bilden nedan). Det blir ju en del träning här i Nairobi, särskilt nu när vi har "utegångsförbud" ;)

Jag fick välja vad jag ville ha till frukost och då blev det pannkakstårta med mango och grädde :) Smaskens! Smakade extra bra i skuggan på balkongen tillsammans med min goa familj.

 

Dagen ägnades åt att förbereda kvällens sunset-party. Vi hade förberett med att handla in dricka o ingredienser till tårtan redan i söndags. Färsk frukt köpte vi av vår frukttjej Emelie som leverar varje tisdag och fredag.

 

Klockan 18.00 kom de första gästerna. Vi skulle bli sammanlagt 6 familjer i vår lilla etta. Två barn var förkylda så det blev ett litet bortfall, men vi fyllde lägenheten ändå kan man säga. :) Föräldrarna höll sig på balkongen och barnen vid Bamse på TVn. Denna genomtänkta fördelning höll sig väl kanske inte heeelt fullt ut hela kvällen, men det funkade ändå fantastiskt bra.

 

Kvällens första drink blev Kir royal. Sedan fick gästerna blanda sina egna. Vi hade lagt ut en drinklista och ställt upp alla ingredienser på ett bord. Det fick inte plats några stolar på balkongen (förutom de röda brassestolarna som var en lite tidig födelsedagspresent) så vi satt mest på golvet

 

 

Vid nio kom tårtan in. Kladdkakefavvorit från från Ebba von Sydow. Två bottnar med choklate chip ovanpå varandra med mango o jorgubbar emellan. Ovanpå, en glasyr av mörk choklad och grädde, samt jordgubbar och mango igen. Yummie!!

Barnen höll som sagt låda inne i vardagsrummet där leksaker och chips spreds över hela lägenheten. Tur att vi har någon som städar o diskar ;) Trots det tog det det låång tid i morse att städa innan städerskan skulle komma :) 

 

Det blev en jättetrevlig kväll som varade fram till sena sena natten . Så plötsligt var man ett år äldre. Igen! Känns faktiskt inte alltför illa trots allt.

 

Våra godingar

Våran Emma
Det är fantastiskt med barn. Det är så häftigt att följa deras små steg i utvecklingen. Varje dag lär de sig nya saker och utvecklar nya förmågor. Kanske går det lite extra fort i början när man adopterar ett barn. Tittar man exempelvis på adoptivbarns tillväxtkurvor före och efter de kommer till sina föräldrar så är det en rakt uppåtgående kurva de första månaderna. Då tänker ni kanske att det beror på att de får mer mat hos sin familj än vad de fick på barnhemmet. Eller den mat de får är mer näringsrik. Detta är såklart också sant. Men det är inte främsta orsaken till den branta kurvan. Den största orskaken är KÄRLEK! Visst är det häftigt! Barn som blir älskade, kramade och omhändertagna, samt knyter an till några få, så som föräldrar och syskon, lägger snabbt på sig vikt och ökar dramatiskt på längden. I september 2012 precis innan Emma kom till oss, vägde hon 11,5 kg och var 80 cm lång. Nu väger hon nästan 15 kg och är dryga 82 lång. Så det händer grejor. Nu hoppas vi dock på att hon främst ska forstätta att växa på längden och kanske inte öka i vikt i samma hastighet som hittills ;) Men det är såklart fantastiskt att hon har sådan god aptit och att växer och frodas.

Jag har ju skrivit förut om att Emma pratar, pratar och pratar. Detta bara fortsätter. Hon härmar exakt alla ord vi säger. Om vi säger en hel mening så brukar hon nöja sig med att bara upprepa ETT av orden. Hon har även full koll på vad orden betyder, och använder dem själv så ofta som hon får möjlighet. De senaste veckorna har hon börjat säga många tvåordsmeningar, då de flesta innehåller ”Moriss” i början :) ”Moriss äter”, ”Moriss leka” ”Moriss lessen” osv. Hon säger R väldigt tydligt. Nytt i språket är också att hon börjat svara på frågor och göra om meningar som vi säger. Tex ”Vad heter du” härmar hon inte längre utan då svarar hon ”Emma” Säger vi ”god natt Emma” säger hon ”nonatt pappa” istället. Visst är det häftigt att ett barn som i ett och ett halvt år hört ett annat språk, nu är helt insatt i svenskan! Emma är såklart inget undantag, utan de allra flesta Kenyabarn snappar upp det nya språket väldigt snabbt. Kanske är det för att vi föräldrar har så mycket tid med våra barn och att de hela tiden hör svenskan bland kompisar och kompisars föräldrar. Emmas bästa ord just nu är ”kalsonger” Hon hittar Movitz gamla smutsiga kallingar i tvättkorgen, tar med dem till oss och säger ”Moriss, alli kalli Ongen” (vi KAN ha sjungit kalla kalla kalla kalla kalsonger någon gång ;)

Våran Movitz
Måste ju bara skriva lite om stora killen också. Han har inte direkt slutat prata för att Emma också pratar utan snarare tvärtom. Han funderar, berättar, fantiserar och förklarar. Häromdagen när han var på toa och gjorde nummer två, så kikade han ner mellan benen för att se vad han hade presterat. Det hade dock åkt långt ner i toan (så kallat racerbajs av mormor) så han kunde inte se det. Han funderade lite, sen sa han: -Mamma, du måste be dom sätta in en lampa. Vart då frågade jag, och vilka är dom. – Dom som jobbar här. Dom måste sätta en lampa nere i toaletten. Det är alldeles för mörkt som det är nu. Man ser ju inte hur mycket man har bajsat! Jag har dock ”glömt” be dem om detta, men kommer såklart att följa min sons lilla order när det blir tillfälle :)

Idag har han lekt hela dagen med Felix. De ritar, leker Bamse, kurragömma och Nalle Puh. Vid maten idag hamnade Movitz plötsligt i solen och vi fick flytta deras lilla bord för han blev för varm.
 – Ja för jag är ju redan så brun, sa Felix. Ja och jag är också helt brun, sa Movitz. Chokladbrun. Men jag är brunare sa Felix, helt kolmörk! Och jag är också kolmörk, sa Movitz då. Dom diskuterade detta en stund innan dom kom in på vad dom skulle leka efter maten. Det är så självklart för dem. De är chokladbruna och deras mammor o pappor är vita. Movitz säger att vi är två bruna och två vita i familjen. Inga konstigheter med det. Känns så underbart att det är så naturligt för dem. Jag önskar så innerligt att det alltid ska få vara så och att ingen någonsin får dem att tro något annat.

Ett sista citat, syskonen emellan. De leker med Movitz låtsastelefon.
Movitz- Emma, kom du får låna min telefon. Jag kan ladda ner ditt favoritspel
Emma- Favvoritspel
Movitz- Kom, sätt dig här brevid mig så får du spela. Säg bara till om det är för läskigt för dig. Då byter jag till mitt favoritspel, det är inte alls läskigt för dig Emma
Emma- Läskit, Emma, Läskit Morris- Hålla handen!
Sedan slänger de sig på sängen och skrattar hejdlöst.