Lek på Gemina

De sista dagarna blir det mycket häng på gården. Barnen uppskattar det väldigt! 

Hemresan är bokad

9 dagar kvar i Kenya.... Huh! Läskigt! Då ska man tydligen tillbaka till allvaret? Vi trivs så galet bra i detta land. Har inte den minsta lust att åka hem denna gången heller. Men det som talar FÖR en hemresa är att vädret i Sverige blir bättre och bättre, samtidigt som det snart kommer att bli väldigt kallt här. Har också grubblat en del och faktiskt kommit fram till några fler saker på plussidan:

+ man köra en barnvagn utan att hela tiden lyfta den över kantstenar, gropar, lerpölar och sopor. Samtidigt som man kan gå över vägen utan att riskera sitt liv varje gång. Det finns ju faktiskt rödljus som folk stannar för och övergångställe där gångare har företräde

+ man kan andas hyfsat frisk luft när man går på promenad och riskerar inte att bli omkörd av en 30 år gammal buss som sprutar en svart av avgaser

+ svenska människor som kommer sent (sådana som jag själv) är kanske en 15-30 minuter sena MAX. Inte en eller två eller tre timmar sena. Eller kanske så ringer de efter 2 timmar och säger att de inte hinner idag.

+ internet fungerar varje dag! Inte bara då och då eller sådär halvkasst så man knappt kan ladda upp en bild.
´
+ svenska människor är uppfostrade med att det är fult att glo och att öppet prata skit om någon. Det är INTE kenyanerna. De glor så de ramlar ner i gropar i vägen och de snackar på swahili om oss "muzungos" och tittar skeptiskt efter oss. Långt ifrån alla såklart, men väldigt många stirrar. Oftast för att de är undrande och inte för att de dömer oss, men ändå :)

+ dricka vatten ur kranen. Är så trött på denna pump som man måste hålla på och jobba sig med så fort man vill ha ett glas vatten.


Ja, det var väl ungefär det.
Jag kommer däremot att sakna detta:
- en taxi som för någon hundring tar en vart som helst, väntar tills man är klar och sedan tar en hem igen.
- en trevlig städerska som diskar, bäddar, städar och tvättar åt en.
- hjälpsamma vänliga människor som gärna småpratar och ler
- det jämna klimatet som på 8 månader ännu inte gått under 20 grader på dagarna.
- poolen utanför dörren
- alla andra föräldralediga familjer som gör livet så mycket roligare här nere
- att kunna åka på galet lyxiga utflykter mitt i veckan tillsammans med familjen, utan att betala skjortan!
- ringa sömmerskan som syr upp de kläder man vill ha
-yogainstruktören och hans pass
-airobicinstruktören och hans pass, enkelheten i att träna precis utanför dörren
-frukten!!! och grönsakerna!!
-att ha min underbara man hemma hos mig varje dag och att han inte jobbar

Det gick lite lättare att skriva att detta, det måste jag ju erkänna.

Men som tur är så finns det så otroligt många människor hemma i Sverige som jag saknar så oerhört! Hade det inte varit för alla er så hade vi nog stannat kvar här. Det känns som en evighet sedan vi såg er alla och det ska bli så himla kul att träffas igen!!

Den 6e juni, på svenska nationaldagen, klockan 8.30 landar familjen Mjölner på Landvetter flygplats. Det känns fantastiskt, läskigt, underbart, spännande, jobbigt och alldeles alldeles underbart på samma gång. Finns det någon som orkar sig upp tidigt på denna lediga dag och vill möta oss så går det alldeles utmärkt.

STOR KRAM TILL ER ALLA!

E G O

Nog för att man undrar var tiden tar vägen här i Kenya, men det går inte att förneka att det faktiskt går att viga en hel del tid åt bara sig själv :) Ikväll tex så är Mathias ute och kollar på Champions leauge-finalen med massa grabbar, medan jag har tid för att blogga lite. Tänkte passa på att visa lite på vad jag gör av min såkallade "ego-tid" här nere (Mathias avskyr nämligen ordet egentid, så jag säger egotid istället ;)

 YOGA! Det har blivit min nya drog. Vi har en fantastisk instruktör som har ett inbyggt lugn som smittar av sig. Vi kan vara ett gäng pladdriga tjejer som kan verka omöjliga att få tyst på och så sätter han sig med benen ikors och frågar "are you ready?" Sedan är det poweryoga i en timme och man är verkligen helt slut i kroppen efteråt. Bara att hoppas på att det går att hitta någon lika fängslande instruktör där hemma. Någon som har några tips?

2 gånger i veckan kommer yogainstruktören och 2 gånger kommer airobickillen. Han kör ett galet tempo och efter varje pass säger vi att detta måste ju vara det värsta hittills. Det kommer bli hyfsat svårt att uppehålla det här i Sverige då man i princip får en PT här för 500 kes i timmen (40 kronor) Han kommer hit till Gemina, lägger upp passet efter våra önskemål och pushar oss på en individuell nivå. Nu skulle man ju kunna tro att vi är i galet bra form här nere... :) Men med tanke på att vi tror att vi är på 8 månaders semester och äter därefter så ger träningen tyvärr inte så mycket resultat :)

 

Det blir en och annan kväll på stan också. Här är vi på väg till Brew Bistro för att pröva ölsorter och äta hamburgare.

 

 

En utekväll på Nairobis bargator i Westlands

 

Tjejmiddag på en fantastiskt bra Sushirestaurang

 

Middag på italienska Osteria igår. Fantastiskt trevlig kväll som avslutades på Casablanca med en Strawberry Daiquiri

 

JA, det var lite ego-uppdatering :) Det finns mycket (och VÄLDIGT MÅNGA) som jag kommer att sakna med Kenya. Det kanske ni förstår :)

 

 

Hipp Hurra för Emma!!

Emmas födelsedag

 

Morgonen började med att Movitz vaknade tidigt (7.15) och frågade om det var Emmas födelsedag idag? Vi packade ihop lite paket och gick in till Emma och sjöng. Han hade köpt en dumper till Emma som han själv ville låna hela dagen :)

 

Emmas favoritpresent blev nog telefonen som kunde spela sånger. I Kenya är leksakerna inte direkt EU-anpassade och den skråliga sången som kom när man tryckte på 3an är väl bara aaaaaningen för hög. Men som tur är så går det ju alltid att ta ut batterierna. Emma fick också fjärilvingar och tillhörande diadem.

 

Blommor av mamma måste man ju såklart också få

 

En kenyansk vän till oss kom med denna vackra klänningen till Emma. Hon var heelt överlycklig och kände sig väldigt fin.

 

Tillsammans förberedde vi kalaset. Här bakar vi en smarrig tårta (eller rättare sagt tre)

 

 

Movitz fyller ju 3,5 år på samma dag som Emma fyller 2 och det måste ju också firas :) Den radiostyrda bilen blev en hit!

 

 

 

Världens goaste ungar som pussar lite på varandra

 

Efter Emmas vila var det dags för barnkalas vid poolen. Massa kompisar inbjudna och en mängd smarriga godsaker att äta. Tårtor, fruktsallad, kakor, juice mm.

 

Kalasdagen blev superlyckad. Den avslutades med pizza på balkongen tillsammans med några andra familjer.

En tuff start på en underbar resa

Tittar ut på gården där familjen leker. Ser min vackra lilla tjej som övar på att hoppa jämfota på den varma asfalten. Hon är grym. Utan att ens böja på fötterna lyfter hon från marken och åker rätt upp i luften. När hon landar igen så skrattar hon sitt ljuvliga bubblande skratt. Movitz står bredvid och ler mot sin lillasyster. Ofta ser han så stolt ut när han ser på henne.

 När man närmar sig hemresan blir det naturligt att se tillbaka på det som har varit. En resa som inte bara har en början, utan flera. Just nu väljer jag dock att se att den började då vi fick samtalet om att vi fått en dotter. Ett samtal som vi längtat efter så länge och som verkligen inte alls blev som vi trott. Jag minns orden så väl. Först fick vi fick reda på att vi fått en dotter och att hon var frisk och kry. Men jag minns också den jobbiga fortsättningen på samtalet. Hon är lite äldre än vad ni troligtvis förväntat er. Hon är 2,5 år! Någonstans vid de orden tappade jag helt kontrollen över mina känslor. Jag måste erkänna det. 4 månader yngre än Movitz? Hade hon kommit till barnhemmet som tvååring, vad hade hon i så fall i bagaget? Min käraste vän var den som fick första kramen. Tårarna sprutade, både av glädje och av oro. Vi stod där i slottskogen, den där soliga dagen i oktober och bara kramades och grät.

Veckorna som följde var i ärlighetens namn inte särskilt roliga. Det här med att inte veta säkert, är ju något som man blir van vid i adoptivprocessen. Men detta var ändå något helt annat. Vi hade ett namn, en bild, en bakgrund. Men vi visste att väldigt mycket i informationen var fel. Vi lusläste journalen, framlänges och baklänges. Uppgifterna om hennes ålder skiljde sig åt på tre olika ställen. Hennes längd och vikt var rejält under kurvan för att vara en 2,5-åring. Men det var så mycket som inte stämde med att hon skulle varit 1,5 år. Helgen gick och vi blev kvar i ovisshet. När måndagen kom ringde vi Bfa. De lovade att försöka få tag på barnhemmet. Mathias tog ledigt från jobbet, åkte dit och försökte ligga på. Personalen kom med gissningar och uppskattningar. Hon är troligtvis det, kanske är hon det här. Vi fick inga svar. Förrän på onsdagen. Då fick vi ett garanterat svar från vår förmedling. Vi har pratat med barnhemmet. Hon ÄR 2,5 år. Ni har naturligtvis rätt att tacka nej….

Om dagarna fram till detta besked var tuffa, så blev de inte lättare de närmsta dagarna. Tacka nej för att vårt barn var lite äldre än vad vi tänkt, såklart man inte kan det. Men hur blir det för Movitz? Han blir knappt storebror? Jag och Mathias gick igenom allt gång på gång. Hur skulle vi förbereda oss för det här? Vad hade vår lilla tjej varit med om innan hon fick träffa oss? Jag ventilerade med alla jag mötte. Försökte att inte verka svag. Vi hade ju fått ett barnbesked. Vi skulle vara glada och tacksamma. Det var vi såklart. Men var en helt annan upplevelse mot första gången. Då fick vi en liten bäbis, en pojke på 7 månader som var bedårande. Allt stämde i papperna och det var bara att fira. Den här gången fick vi en flicka som var 2,5 år gammal. Journalen var helt förvirrande och vi hade ingen aning om det var fler saker som inte stämde. På bilden syntes en ljuvligt fin liten flicka men med en orolig blick. Det var omöjligt att avgöra hennes ålder genom att titta på henne. Minns hur jag ringde upp Elin som var med mig vid barnbeskedet. Hon sa en massa bra saker och jag blev lugnare för tillfället. Det här var meningen, vi skulle fixa det här. Det finns fördelar med att barnen är nära i ålder. Jag satt hemma i Maries soffa och vi gick igenom fördelarna hur många gånger som helst. (det var den där kvällen när Sverige vände ett 0-4-underläge mot Tyskland ;) Långa samtal med Lisa, Terese, Josefin, Lina, Jenny och Sandra. Bara för att nämna några. Hjärnan visste såklart från början att det fanns inget att tveka på, men hjärtat var lite långsammare. Vändningen blev när vi skulle packa ner Emmas resesäng. Jag sa till Mathias att det är knappt någon ide att ta med den för hon är säkert för stor för den. Sedan vällde alla känslorna ur mig som ett vulkanutbrott. Jag grät och skrek och ingen kunde trösta mig. Jag visste inte hur jag skulle hantera dessa känslor. Tillslut när vi låg på sängen nere i källaren så sa Mathias plötsligt: Ska vi tacka nej då? Jag skrek åt honom att han var galen och att vi självklart inte skulle göra det! Hon var ju våran tjej, hur tänkte han? Har han inga känslor alls??? Jag insåg strax därefter att det var precis den reaktionen han ville ha av mig och det var den reaktionen som jag behövde känna för att veta att jag egentligen aldrig tvekat. Jag hade vetat hela tiden att hon var den nya familjemedlemmen i vår familj, jag behövde bara lite hjälp på traven för att inse det.

Efter det så kändes allt mycket bättre. Oavsett när lilltjejen är född så är hon vår efterlängtade prinsessa och Movitz kommer alltid att vara hennes storebror. Lugna, trygga och lyckliga över vår lilla bild på telefonen, beställde vi biljetter och satte oss sedan på planet till Kenya. I bilen på väg till barnhemmet berättade socialsekreteraren om hur lyckligt lottade vi var som fått en tjej. Men det visste vi ju redan. Först när vi satt öga mot öga med barnhemschefen fick vi reda på sanningen om allt strul som spelat ett sådant tufft spel med våra känslor. Det hade blivit lite fel i papprena. (NÅGON hade tydligen läst fel och sedan gissat sig till en ålder) I själva verket var Emma född i maj 2011. Exakt datum kunde vi bestämma själva. Det är ingen idé att jag ger mig på att beskriva vad jag kände i detta läge. Ni förstår själva.

Om fyra dagar fyller Emma 2 år. Det känns som att istället för att vi förlorat tid med henne de första 17 månaderna så har vi vunnit ett helt år av hennes liv. Vi har fått vara med när hennes stapplande gång blivit stadigare och stadigare. Fått se när hon lärt sig springa och hoppa. Vi har fått uppleva hennes enorma utveckling av talet, som började med några få ord på engelska och swahili och som nu mynnat ut i treordsmeningar och tydliga konsonanter. Vi har fått vara närvarande när hon visat sin empati för kompisar och storebror och vi har fått se hur denna bara växer för varje dag. I början var hon ganska sparsam med fysisk närhet men nu vill hon pussas och kramas hela tiden. Vi är så enormt tacksamma för denna fantastiska tjej och för all tid som vi fått tillsammans med henne. Vi är så glada över att anknytningen gått så bra och över att kärleken mellan syskonen vuxit sig så stark. Movitz berättar ofta för Emma att han älskar henne och då ler hon och ser på honom med sina stora bruna ögon. För 8 månader sedan var vi helt ifrån oss av oro och osäkerhet inför framtiden. Nu är vi plötsligt här och allting känns fantastiskt. En storebror, en lillasyster, en mamma och en pappa. En familj där banden blir starkare och starkare för varje dag som går.

 

Diani beach, safari och morfar och morfar ;) (enligt Emma)

Nu var det längesedan jag bloggade, vilket jag fått höra av er :) Roligt att höra att inläggen är efterlängtade ;) Vi börjar närma oss slutet av maj och vid något tillfälle för ett antal veckor sedan trodde vi nästan vi skulle vara hemma vid det här laget. Men inget blir som man tänkt sig och vi är faktiskt mest glada över att få vara kvar några veckor till.

För er som undrar över processen så har vi ju som ni vet fått fått judgementet klart för några veckor sedan. Efter ytterligare lite längre väntan än beräknat kom även adoptionorder som domaren skulle skriva ut. Nu väntar vi på adoption certifikate som vi behöver för att kunna få ut haagintyget. Först när vi har det i handen kan vi ansöka om pass och få åka hem till Sverige. Vi uppskattar att det kan ta ca 3 veckor tills vi har passet i handen.

Nu lite text och bilder från två veckor med mormor och morfar:

Movitz har längat och väntat och väntat och längtat. Tillslut dök äntligen taxin upp och ut klev mormor och morfar. Både Emma och Movitz studsade upp och ner av lycka och har väl i princip inte lämnat deras famn förrän de åkte hem igår.

Vi hade en späckad dag i Nairobi innan vi åkte till kusten. Vi hann med både ett besök på massajmarknaden, ett besök hos Raha kids och lite lek på Gemina innan vi tog flyget ner till kusten och till vår egna privata villa vid havet.

Här levereras en hel väska med fotbollsgrejor som vänner där hemma har skänkt. Fotbollar, benskydd, skor, tröjor och en hel del annat. TACK SÅ HEMSKT MYCKET!!

Huset motsvarade alla våra förväntningar och lite till. Det hade fem sovrum, ett stort allrum och en härlig uteplats med pool. Vi hade en underbar balkong från vårt sovrum där man kunde sitta på kvällen och lyssna på indiska oceanen

Vi hade en fantastisk kock (eller två rättare sagt) som gjorde otroligt god swahilisk mat åt oss. Det blev fisk och skaldjur de flesta middagar vilket vi alla var väldigt glada för. Vi fick också lära hur man gjorde chapati och mandasi. Då och då blev vi överraskade med kaka till kaffet.

Poolen var stor och ganska djup. Det avskräckte dock inte våra två vattendjur. Emma älskar alltid att bada men Movitz föredrar lite varmare vatten för att han ska hoppa i. Så detta passade honom perfekt. Han var som en tok i vattnet, hoppade i själv och klättrade upp för kanten. Med sina gula puffar och blåa simglasögon var han "coolast i stan". Det blev också en hel del träning utan puffar och han är inte långt ifrån sina första simtag. Med en hjälpande hand under magen tog han sig fram med hjälp av plaskande armar och ben.

 

 

 

Nere vid havet hade vi vår egna lilla bar där vi kunde sitta och ta en drink i solnedgången.

 

 

Vädret var bra i början av veckan men blev lite sämre de sista dagarna. Det var fortfarande varmt och skönt både i luften och i havet men det regnade ganska mycket. Dock tror jag inte vi är det läget där vi har rätt att klaga på brist på sol ;)

 

 

Vi gjorde en liten båttur med en glasbåt där vi fick se några enstaka zebrafiskar. Det småduggade och blåste en del så roligare turer har man väl åkt på. Men barnen var nöjda och framförallt så var beachboysen som fixat resan väldigt nöjda. Det är en väldig brist på turism i Diani så här i regnässongen.

 

Väl hemma igen så valde vi att inte ta det särskilt lugnt. Redan dagen efter kusten åkte vi på safari till Nairobi National park. Det kryllade väl inte av djur direkt, då de flesta djur lämnat parken för att gå norrut där gräset är lägre och enklare att beta. Men några djur såg vi allt. :) och så hade vi en otroligt mysig dag tillsammans.

 

 Picnic på savannen är alltid något särskilt. Juice och muffins smakar som godast här.

 Heartbeast och giraff mitt på vägen

Promenad ner till floden. Där nere fick vi se både krokodiler och sköldpaddor. Vakten berättade också att de sett ett lejon där för några timmar sedan och av babianernas blickar att döma, så var det tydligen inte långt borta. Lite läskigt är det allt att vara på promenad i vildmarken...

 

Varje safari bjuder alltid på någon ny upplevelse. Den här dagen var det att vi fick se dyngbaggar som samarbetade med att rulla in sina ägg i bajs. De lägger äggen, rullar sedan dem tills bajsklumpen är tillräckligt stor och när den lilla dyngbaggebäbisen kläcks, så ägnar den sina första dagar i livet till att äta bajs för att ta sig ut i världen. Fascinerande!!

 

 

Den här dagen bjöd faktiskt på TVÅ nya upplevelser. Den andra var att sitta på en "bushtoilet" samtidigt som en giraff står och betar i träden ett tjugital meter därifrån :)

På onsdagen åkte vi in och turstade inne i Nairobi city. Vi köpte lite tyger tog en fika och åkte upp i KCC-tornet där man har utsikt över hela Nairobi. Men framtörallt var vi på TÅGMUSÈET igen. Movitz var helt till sig. Tyvärr har jag inga bilder därifrån då vi bara tog med mammas o pappas kamera. Får bli bilder vid ett senare tillfälle. På torsdagen var vi på toymarket och på ett litet miniköpcenter som heter Amani. Självklart fyndade vi en massa. Bland annat fick vi tag på två enormt stora bagar som vi nu fyllt och skickat med hem till Sverige. Bland annat innehåller de en stoooor djembetrumma, trämasker, träramar, tyger och andra tjusiga saker som ska pryda vårt hem.

 

 

Sista kvällen spenderade vi på en mysig brasiliansk köttrestaurang som heter Pampas. De kommer in med grillat kött i mängder, ända tills man vänder på den gröna lappen så den röda sidan kommer upp. DÅ slutar det att komma kött :)

 

Vi har haft ytterligare två fantastiska veckor med mamma o pappa och vi är så glada och tacksamma över att de ville komma hit EN GÅNG TILL!. Det betyder så oerhört mycket för barnen, särskilt för Movitz. Han frågade om inte han kunde få följa med hem i en resväska. Han var också orolig för att han inte skulle HA någon mormor o morfar nu när de åker hem. Emma verkade också väldigt nöjd över deras besök och envisades med att in i det sista kalla dem för morfar och morfar. ;) Mamma försökte säga att hon var MORMOR, men Emma lyssnade inte riktigt på det örat. HEJ MORFAR! sa hon varje gång mamma kom in genom dörren. Hon sken som en sol och det var tydligt att hon visste att hon var väääääldigt busig som sa så. Nu hoppas vi inte att det dröjer för länge innan vi ses igen.