Mötet med massajerna

Massajlandet

Några vänner till oss här i Kenya bedriver en mängd projekt där de hjälper människor till ett bättre liv. Det var genom dem vi fick kontakt med Johnson och hans fru Lanoy. Vi hade fått höra att Johnson och Lanoy är moderna massajer som byggt sig ett hus ute i massajlandet där de bor på vardagarna. På helgerna bor de i Nairobi och jobbar med diverse projekt för att stödja sitt massajfolk. Vi fick möjligheten att träffa dessa människor och deras folk.  Det blev en resa som känns näst intill omöjlig att beskriva i ord. Men självklart kommer jag att försöka. Här kommer den:

Lördagen:

Vi blev upphämtade i en bil som till Movitz stora förtjusning såg ut precis som en matatubus (minibussar  som de fyller till bredden med folk och sedan spelar vrålhög reggiemusik i) Vi påbörjade turen på morgonen och den beräknades ta några timmar. I början var vägen helt okej, nästan som hemma i Sverige. När vi svängde av in på en något sämre väg skämtade vi lite och sa att det här var nog den dåliga vägen som skulle komma. Dock visste vi att det skulle bli sämre. Ytterligare en avstickare senare insåg vi att detta kommer att bli skumpigt. Vi hade lämnat de stora vägarna och det var inte många andra bilar i sikte. Istället såg vi zebror, antiloper och babianer.

Det började också bli fler och fler massajer längs vägarna som vallade får, getter och kor. Vi såg deras små manjatas (hyddor) och hur de hängt upp tvättlinor mellan husen. Vi såg barn som lekte med en trasig läderkula och några som kastade sten mot ett träd. Vi insåg att nu var vi verkligen mitt ute i ingenstans. Jag var extremt kissnödig, men med tanke på alla babianer vi sett så var jag inte så sugen på en ”boschtoilett”. Jag frågade hur långt det var kvar? Kanske 40 minuter, blev svaret. Snart svänger vi av mainroad, svarade Johnsson och log, och då går det inte att köra så fort längre. Vi trodde verkligen att han skojade. Skulle vägen bli sämre? Det skulle den! På en liten skogsstig studsade vi fram i en dryg halvtimme. Precis när vi gett upp hoppet på ett hus, uppenbarade sig en stor mur framför oss. En artig massaj öppnade grindarna och där innanför stod ett helt sagolikt vackert hus, format som en manjata. En kvinna kom och mötte oss och hälsade oss varmt välkomna. Vi gick in i huset och jag frågade efter toaletten (tog förgivet att den var utomhus) Den fanns bredvid sovrummen och var hur fräsch som helst. Inne i huset fanns tv med 200 kanaler, vatten, el såklart och en massa fina möbler. Vi var förstummade? Hur kan man bygga detta hus här mitt ute i ingenstans?

VI lämnade in våra grejor och satte oss i bilen igen. Massajerna väntade på oss. De hade samlats på två olika ställen för välgörenhet till folk i byn som hade det svårt. Det första stället var vid byns klinik. Lanoy hjälpte till och stöttade verksamheten med arbetskraft och pengar. Inne i det lilla skjul som de kallade klinik, kunde kvinnor komma som skulle föda barn eller som av någon annan anledning behövde hjälp. Lanoy jobbade för att förhindra att unga flickor könsstympas. Detta är dock inte någon lätt uppgift bland massajerna i Kenya som gjort detta i århundraden. Till kliniken kunde flickor komma som blivit stympade i hemmet och sedan behövde hjälp att ”sys ihop” igen. Eller så kunde kliniken till och med utföra det på flickorna, istället för att de skulle bli utsatta för det av någon som inte hade behörigheten. Massajerna vid denna klinik samlade in pengar till en änka som behövde hjälp till sina barns skolgång. Lämpligt nog var vi där och kunde bidra också J

 

Massajerna var fantastiskt vackra. Särskilt kvinnorna. Utsmyckade i sina halsband, örhängen och färgglada kangastyger såg de ut som kungligheter som var på väg på fest. De tittade såklart väldigt på oss. Betraktade oss uppifrån och ner. Särskilt Mathias som bar Emma i bärselen och på lilla Lova som var ett ”vitt” barn. Reine fick gå fram och presentera oss inför alla och sedan fick vi bidra med lite pengar.

 

Nästa ställe var ett stort öppet fält där ett annat massajgäng hade samlats. Alla lika vackra och färgglada. Vi blev tillfrågade om vi ville smaka på getkött men tackade nej. Vi blev inbjudna i deras manjata där de höll på och koka majs. Vi trängde in oss i kojan, tillsammans med en mängd nyfikna barn som ville vara nära oss så mycket det gick. Jag la särskilt märke till en tjej i rosa klänning som mötte oss redan när vi kom med bilen. Hon log med hela ansiktet och verkade överlycklig över att vi log tillbaka. Hennes klänning var av silke och hade säkert varit skimrande rosa en dag. Nu var den smutsig och sliten men antagligen det finaste hon hade. Den hade hon valt ut denna dag när hon skulle träffa några Muzungo från ett land långt borta. (ni ser henne till vänster på bilden)

 

 

Många av barnen hade antagligen aldrig sett vita människor förut. Detta var inte någon turistby som man passade på att besöka när man ändå var på safari. Det här var på riktigt!

 

 

 

 

Efter dessa två besök satte vi oss i bilen och åkte hem till huset igen. Middagen stod serverad ute i trädgården och den varma läsken som de bjöd på, smakade faktiskt riktigt gott. Alla var vi vansinnigt trötta av alla intryck  och vi gick och la oss redan vid halv tio.

Söndag:

Emma hostade så gott som hela natten så det blev inte så mycket sömn för oss. Men vi var ändå väldig t nyfikna på vad dagen hade att erbjuda. Söndagsförmiddagen började med ett besök i kyrkan. Det var ett hus som var uppbyggt av träreglar och plåt. Regnet vräkte ner och bilen parkerade framför kyrkan. Inte tillräckligt nära dock, tyckte Lanoy som tog emot oss i kyrkan, så chauffören fick backa igen och köra närmare. Allt för att vi inte skulle bli för blöta. När vi kom in i kyrkan möttes vi av en fantastisk stämning. Folk sjöng, dansade och verkade bubblande lyckliga.  Längst fram i kyrkan stod barn som sjöng för fulla halsar och församlingen klämde i på refrängen. Vi blev visade platserna längst fram och vi slog oss ner. Det gick dock bara att sitta några sekunder innan vi insåg att vi ville göra som alla andra. Upp och dansa. Så vi sjöng utan att kunna varken språk eller melodi och vi dansade som massajerna utan att ha en aning om de rätta stegen. Glädjen inne i kyrkans smittade av sig i ett väldans tempo.

 

Efter sången var det predikan. De översatte från massajspråket till engelska, bara för att vi skulle förstå vad de sa. De berättade om Guds storhet och om hur alla tillhörde honom. De pratade om att man skulle vara glad över det hus man hade och de kor man ägde. De pratade om deras liv och deras väg till att finna lyckan. Det verkade liksom enklare på något vis… Innan vi gick så var det återigen dags för oss att presentera oss. Mathias gick fram utan att tveka en sekund och tog micken. Vi sabbade dock lite av prästens fina övergång när han trodde det var Reine som skulle presentera oss igen. Han sa att på tal om att det är en rainy day, så är det nu REINE som ska fram och tala, och så klev Mathias fram. Han gjorde det fantastiskt bra. Hur säkert som helst berättade han för hela kyrkan om hur tacksamma vi var över att vi fått träffa dem och om varför vi var i Kenya med våra barn. Efteråt fick vi höra att massajerna tyckte att vi gjorde något fantastiskt som kom dit och adopterade deras barn och de var mäkta imponerade över att våra MÄN bar och tog hand om barnen.

I massajernas värld så är det bara kvinnorna som sköter om barnen. En man har ofta flera fruar ca 2-6 stycken. De bor i en by där mannen har en egen manjata och kvinnornas manjatas ligger som i en cirkel runt mannens. Kvinnorna bor i sina hyddor tillsammans med barnen. Mannen kommer och går som det passar.

 

 

                                               (Besök i en by, på väg hem från kyrkan)

På söndag eftermiddag tog vi en promenad ner till den uttorkade floden som bara var vattenfylld under regnperioden. Det var ett häftigt landskap med sandbotten och höga raviner längs kanterna. Movitz, Lova och massajsonen Melitha grävde i sanden och fyllde flaskor och burkar. Movitz gjorde cola av sand och vatten. Plötsligt glömde han av sig och smakade på riktigt. Hela ansiktet var fullt av sand och vi fick använda det lilla vatten vi hade kvar för att tvätta rent honom J

 

När vi kom tillbaka satte vi oss i trädgården en liten stund och njöt av tystnaden och lugnet.

 

 

Maten som serverades var väl inte det mest fantastiska som vi ätit, men allt gick ner efter dagens strapatser. Dom hade försökt att laga europeisk mat till oss men det blev mest överkokt pasta och ärtor. Johnson åt med oss, medans han fru fick vänta snällt tills han ätit färdigt. Massajfruarna och barnen äter alltid efter att mannen i huset har ätit färdigt. Dom var moderna på många sätt men vissa gamla vanor verkade visst vara svåra att bryta. Även denna kväll blev en ganska tidig kväll.

Måndagen: Vi hade frågat Lanoy om vi inte kunde få besöka någon skola och det lovade hon att fixa. Så innan vi åkte hem skulle vi åka förbi två stycken skolor i byn. Vi ställde upp oss för fotografering framför det vackra huset innan vi stack iväg.

 

Den första skolan var en förskola. Barnen höll på med en ringlek när vi kom. Jag och Movitz gick och satte oss i ringen. De gjorde en lek där någon skulle springa ett varv runt ringen och sedan dunka någon ny i ringen som i sin tur fick springa. Plötsligt sa Movitz att han också ville springa och så reste han sig och sprang ett varv. Barnen hejade glatt på. Vi bjöd på kex och de såg alldeles överlyckliga ut.

 

 

 Jag kände att vi kan ju inte bara komma hit och se på vad dom gör utan det är ju roligare om vi visar dom något också. Så först gjorde Jessica (som är en grym gymnast) lite konster i ringen. Sedan ledde jag barnen i ”huvud, axlar, knä o tå”. Barnen pratade bara massajspråk och förstod varken engelska eller swahili. Så som tur var så var Lanoy med och kunde översätta. Sedan gjorde vi raketen tillsammans. Det var en enorm känsla att stå där i ringen mitt bland dessa glada barn och kunna sjunga och leka med dem precis som man gör hemma. Trots att vi är från så olika kulturer och olika världar och trots att vi inte kan kommunicera ett enda ord, så kan vi ändå leka tillsammans.

 

 

Sista stoppet blev på en större skola, med ca 300 barn. När vi stannade bilen kom dessa barn springande mot oss! De skrattade och pratade och så stannade de plötsligt mitt framför oss. I en stor klunga stod de där och bara stirrade på oss. Ingen sa något. Vi sa jambo (hej), men de var tysta. De kunde ju inte prata swahili heller. Vi bara stod där och glodde på varandra. Leende, kärleksfullt, men tyst. DÅ såg vi plötsligt tjejen igen. Hon i den rosa klänningen. Hon liksom stack ut bland alla de hundratalsbarnen och lyste som den klaraste stjärnan. Jessica tittade till på henne och log och gjorde klart för henne att vi kände igen henne. Då strålade hon om möjligt ännu mera och började skratta och le. (Ni ser henne i mitten på bilden längst till vänster, lite bakom en kille)

 

Läraren kom fram och presenterade sig. Det visade sig att han även varit Johnsons lärare för många år sedan. Johnson hade haft sina sex första undervisningsår under ett träd i massajlandet. De tre nästkommande var i ett skjul. Det visade sig att han var väldigt smart och hamnade på listan bland de 10 bästa skolresultaten i KENYA! Han fick chansen (mot sina föräldrars vilja) att studera vidare i Nairobi, och han tog den. Han studerade till någon form av läkare och blev enormt framgångsrik. Istället för att leva kvar i Nairobi, valde han dock att flytta tillbaka till sin by och hjälpa sina invånare. Det märktes att han var som en gud för massajerna. Som en saga som ingav hopp. Hans historia betonade vikten av utbildning och bevisade att skolan verkligen kan vara helt avgörande för framtiden. Även hans fru Lanoy var en riktig entreprenör som bedrev massor av projekt runtomkring i byn där folk blev hjälpta till självhjälp.

Efter att vi pratat med läraren och sett ”lokalerna” som de höll på och bygga, så gick vi ut till barnen igen. Vi stod mitt i klungan och barnen stod så nära oss som de bara vågade.

 

 Någon tog mod till sig och snuddade vid min hud. Jag tog dom handen och då vågade de andra också prova. Jag kände hur någon försiktigt undersökte mitt hår och jag visade att det var okej.

 

Efter många försök till en konversation sa jag mitt namn och så pekade jag på de andra. Emma, Movitz, Jessica, Lova… så pekade jag på dem. Det funkade! De sa sina namn. Väldigt tyst dock, men de sa dem i alla fall. JMovitz sa efter en liten stund att det började bli för mycket för honom så vi kände att det fick räcka för den här gången. Vi vinkade och vinkade och vinkade och tillslut kom vi fram till bilen. Helt färdiga satte vi oss där inne och stängde dörren.

 

 Jag kände mig helt upprymd och fullkomligt tom på samma gång. Tänk att JAG hade fått uppleva detta. Så många gånger som man sett på tv när PLAN haft sina galor eller när Rädda barnen har haft någon insamling. Hur bleka svenskar fått träffa folk i byarna och hur de fått kontakt på det där magiska sättet som man bara kan få när man inte kan utbyta några ord med varandra. Ett leende, en klapp på armen, ett hopp som man gör samtidigt. Och så blir man berörd ända in i hjärtat. En beröring som varar för evigt, som man aldrig kan glömma. Nu har JAG fått vara med om detta. Jag inser tydligt hur jag blir extra berörd av barn. Deras ärlighet och nyfikenhet lyser igenom trots avsaknaden på ord. Deras oskyldighet och ovisshet över hur framtiden kommer att bli. Dom föds som massajer och de flesta dör som massajer. Utan att ha en aning om världen där utanför. På gott och ont såklart. Kanske mest på gott. Så kommer vi som från en annan planet och hälsar på. Kanske bidrar vi med något? Kanske väcks nyfikenheten på det som finns långt borta och kanske startar det en låga inom barnen. En vilja att upptäcka mer än det som finns i byn. Eller så nöjer de sig. De är nöjda med de fantastiska vyerna, livet bland de vilda djuren och med människorna som hjälper och stöttar varandra i vått och torrt. Jag glömmer aldrig flickan i den rosa klänningen. Jag är av någon anledning ganska säker på att HON inte kommer att nöja sig med den lilla bubblan hon nu lever i. Hon verkar alldeles för underbart vetgirig för det J

 

Vi börjar bli varma i kläderna nu

Inte bara det att sommaren här nere närmar sig och att man får plocka av sig mer och mer för varje dag :) Det känns även skönt att man kommit in i tvåbarnsföräldrarrollen och börjar känna att man är rutinerad kenyamorsa :) Det är en väldig skillnad att vara här andra gången. Nu vet man vart man handlar chapati, vad man betalar för en kikoi och hur man lättast snackar bort en försäljare på massajmarknaden (eller nja, det sista är väl fortfarande inte helt lätt, men...) Vi börjar därför bli sugna på att hitta på lite saker igen. Veckorna fylls med lagom många aktiviteter och tiden börjar gå riktigt fort. Lite om veckan som gått:

Vi planerar semster:

Den första blir redan i slutet av november. Det blir en liten solsemester till Diani beach med familjen Rentzhog. http://www.waterlovers.it/ Kika gärna in på hemsidan och läskas lite. Vi har gott om tid för fler besök om det är så :) Det blir även samma resort sedan när mamma o pappa kommer i dec, jan. Då ska vi även hinna med en safari i Lake Nakuru och Lake Naivasha

Fars dag:
Firades med grillning vid poolen, tillsammans med alla de andra familjerna. Vädret var strålande varmt och hamburgarna smakade smaskens.

Mathias fick en vattenflaska och träningsväska av barnen i present. Undrar vad baktanken med detta var ;)

Träning:
Själv har jag kommit igång väldigt bra med träningen och redan tränat fler gånger i Kenya än vad jag gjorde på hela våren i Sverige!! Dvs 3 gånger :) Men ändå. Varje måndag klockan 10.00 här på Gemina är det airobic med en kenyansk kille. Han kör ett sjuuuukt jobbigt pass där det verkligen är kondis i en timme. Kanske 1 minut uppvärmning och 2 minuter strech och då håller vi ofta på i närmare 70 minuter sammanlagt. Mycket bra för en otränad liten person som jag. På torsdagar är det yoga och så inväntar vi ett afrodanspass som kanske kommer att vara på lördagar. Jag tänkte också lägga till ett miniröris pass på torsdagar innan yogan. Mest för barnens skull, men ändå liiiite träning :) Tyvärr har jag ingen bild på oss svettiga flåsande mammor men det kommer.

Utflykt till massajerna
På lördag ska vi göra något väldigt spännande. Vi och familjen Camsell ska åka med två massajer till deras hem, söder om Nairobi, mitt i ingenstans. De har byggt upp ett hus i en massajby där det ska finnas el och vatten. De har två sovrum över och vi familjer ska få varsitt. På kvällarna sitter man vid lägerelden och tittar på massajdansen och på dagarna får man följa massajerna i deras vardag. Bland annat ska vi vara med på gudstjänst på söndagen och sedan ska vi besöka en klinik i massajlandet. Tipset har vi fått från en annan familj som är med och stöder denna klinik. De arbetar MOT kvinnlig könsstympning. Det kommer bli tillfälle för er som vill, att vara med och stödja detta arbete ekonomiskt, men jag återkommer med mer information när vi själva besökt byn och kliniken.

Äntligen lite balkonghäng

 

Några grannar var över häromdagen och tog ett glas rosé på balkongen. Vi åt lite frukter, småpratade och höll kvarteret vakna ända till klockan ett. Movitz bjöd kompisen på lite chips och en bra film

Massa härligt umgänge med de gamla kenyafamiljerna
För ett årsedan så var vi hemma hos familjen Thews i Stockhom och drömde om hur det skulle vara om vi alla kunde komma till Kenya samtidigt. Nu är drömmen sann! (nästan, vi väntar fortfarande på en familj ;) Vi firade på en gammal klassiker, Sienna på Yaya.

 

Vi var också bjudna till familjen Rentzhot för att fira att vi fått så fina syskon till våra familjer. Vi åt smarrig Nasigoreng och drack skumpa och snackade gamla minnen. Småsyskonen sussade och grabbarna såg på film i soffan.

 

Nu är det såklart inte bara firande här hela dagarna utan det finns även viss vardag. Den brukar bestå av lite lek på gården på förmiddagen, lite lunch, vila för hela familjen och sedan en promenad till affären för att inhandla lite middagsmat. Sedan är det en serie på vardagkvällarna och en film på helgerna.

 

Det blir ganska många restaurangbesök vilket är väldigt trevligt!! Vi har hittat en superbra restaurang som ligger granne med oss som serverar koreansk mat. Fantastsiskt gott och ganska billigt. Rätterna ligger kanske mellan 70 o 100 svenska kronor. När vi gick dit härom dagen fastnade Movitz vid en lastbil som gjorde om vägen. Dom frågade om Movitz ville köra bilen? Snacka om att lyckan var gjord! (bli inte oroliga nu, mormor o farmor, bilen står helt stilla)

 

 

Tillsist en bild på vår goa tjej som har väääääldigt rolig när hon dricker mjölk :)

 

När livet tar en oväntad riktning

Vi är så långt borta från så många som vi älskar. Våra liv går vidare på olika håll i olika riktningar. Ibland  kommer oväntade vändningar som leder in livet på fruktansvärt fel väg. Ibland går det åt helt rätt riktning men vid en högst opassande tidpunkt. Ibland håller de rätt kurs i rätt tempo och då är allt frid och fröjd.

Vår vistelse här nere har börjat ganska skakigt. Vi har fått en ny familjemedlem som vi önskar att våra familjer där hemma hade fått träffa och krama på redan nu. Själva önskar vi att vi fått träffa henne för länge sedan, gärna redan den dagen hon föddes. En vecka efter att vi landat på Kenyansk mark, anländer en ny liten själ till vår familj. Min lillebror blir pappa till världens sötaste lilla Selma. Jag följer henne på skype, ser bilder på henne tillsammans med sin mamma och pappa och jag får höra om att hon mår bra. En dag efter att Selma för första gången ser dagens ljus, svartnar allt för min pappa. Mitt i lunchen får han ont i bröstet och armen domnar.  Han körs i ambulans till sjukhuset där de förbereder för operation. Det verkar dock vara en hjärtattack av den svagare graden och de behöver inte göra någon ballongsprängning.

Hela min värld svajar. Jag blir rädd för de val jag gjort. Valet att adoptera från Kenya där jag vet att jag måste stanna i ca 8 månader. Valet att bo långt bort från mina älskade utan att jag har en aning om vad de kommer att vara med om under denna tid. Men Emma är vår, hon är menad att vara vår och då måste vi följa alla konstens regler för att göra henna vår även juridiskt.

Det är så många faktorer vi inte kan påverka. Varken här i Kenya eller på plats, hand i hand med våra familjer i Sverige. Faktorer vi måste försöka acceptera. Ibland är det bara så fruktansvärt svårt. Jag längtar så det värker efter att få höra min brorsdotters lilla hjärta slå. Jag önskar så oerhört starkt att jag kunde få krama om världens bästa morfar och få säga att allt kommer att bli bra. Det kommer det ju att bli. Pappa är hemma från sjukhuset nu, bättre kontrollerad än någonsin. Antar att han fått med sig en mängd dokument om hur han ska förändra sitt liv med rätt kost, mer motion och mindre stress. Något som vi alla borde tänka på.

Ibland får vi helt enkelt inse att vi kan inte bestämma över våra öden. Framtiden blir som den blir och i de allra flesta fall blir den helt fantastisk. Det vi däremot kan påverka, är” vårt här och nu”. Se till att dem vi älskar vet om att de är älskade. Att dem vi saknar vet om att de är saknade. Vara rädda om varandra och inte ta varandra för givet. Klyschor, jag vet, men sanna sådana.

Som tur är så har pappa inte fått några flygförbud eller några andra trista reseförbud, utan som planerat kommer han och mamma och hälsar på i december. Då ska vi kramas för flera månader framåt.

Så har de små krypen kommit till oss...

Eller rättare sagt till Mathias mage :( Han varit kass i magen i några dagar, vilket ju inte alls är ovanligt så här i början av en utlandsvistelse, men han ville ändå gå och kolla upp det. Och det var ju lite tur. Två olika sorters parasiter hittade dom. Eftersom Mathias inte druckit så duktigt under dessa dagar kom också febern och huvudvärken som på beställning. Men nu har han som sagt varit hos farbror doktorn och fått 5 olika piller att knapra på. Så medans stackarn tar igen sig på soffan och har fullt upp med att hålla reda på tiderna han ska stoppa i sig de olika tabletterna, hänger jag och barnen på gården och leker. Som tur är så är vi inte ensamma. Vädret är okej, dock en hel del skurar, men ganska så varmt. Movitz har hittat massa nya kompisar. Idag roade de sig med att doppa händerna i lera som dom hittade på parkeringen och sedan kleta av sig på trappan. Emma verkar också älska vatten och geggamoja. Hon brukar sätta sig i en vattenpöl (hur hon nu lyckas hitta det när allt vatten dunstar så snabbt här) och först klappa lite med händerna i den. Sedan passar hon på att tvätta sig lite i ansiktet. :)

Emma tar också för sig mer och mer bland kompisarna på gården. Hon går fram till de andra barnen, söker kontakt och gör som dom gör. Hon är heller inte alls lika reserverad mot vuxna längre. Ibörjan var hon jätterädd, särskilt för de farliga papporna :) Men nu går det mycket bättre. Hon är glad och sprallig och hon älskar att busa med storebror.

Här på Gemina så är det familjer i generationer ;) som har lämnat saker på gården. Bilar, cyklar, bollar, vagnar och andra leksaker. Det var häftigt när vi såg att Movitz gamla gåvagn och babygym fortfarande finns kvar på gården. Allt går i arv och barnen har allt gemensamt. Gemina har också berikats med både gungor och sandlåda. Från början var vi lite kritiska till att bo här på exakt samma ställe igen, men nu har vi insett att det är helt rätt. Ingen annanstans har barnen så mycket kompisar och så mycket saker att leka med. Det är också fantastiskt skönt för oss att det alltid är några ute på gården. Särskilt när mannen är sjuk och man är tvungen att hänga här i några dagar ;)

Kenyalivet

Det gick ganska så fort att hitta tillbaka till det härliga föräldralediga livet här i Kenya. Särskilt nu när vi bor på samma ställe som förra gången och känner till affärer, restauranger och små mysiga marknader. Dock är det mycket som har kommit till och en del som har försvunnit. Det är många nya familjer på plats som skaffat sig nya favoritställen att gå till och tur är väl det.

Våra kära vänner, familjen Camsell, som vi lärde känna hemma i Göteborg, fanns här på Gemina och tog emot oss när vi anlände. Dom har en härlig erfarenhet av resor och kommer förhoppningsvis att dra med oss på mycket spännande saker här i Kenya. Igår hängde vi på dem till en söt liten marknad, ca en halvtimme resväg. (på ditvägen, hemvägen inklusive fredagstrafik= 1,5 timmar) De hade kontakt med en liten dam som gjorde fantastiska korgar i vackra färger. Pappan i familjen är grym på att förhandla så vi överlät dealandet till honom. Så här blev barnens leksakshyllor:

Annars är det mest småutflykter än så länge. Till affären, till poolen, till restaurangerna när vi inte orkar laga mat. I torsdags firade jag och min älskling 14 ÅR tillsammans. Det firade vi på cake plaza med varsin smaskig tårtbit

 

På kvällen var det nämligen lite tjejkväll på Safari hotel. Det var en härlig afrikansk show med massa dans och acrobatik. GRYMT vältränade män och kvinnor uppträdde till afrikanska trummor och sång. Maten som serverades var kött. Ja, typ bara det :) krokodil, struts, gris, nöt, kamel mm. Servitörerna kom med stora spett där de skar av köttbitar till oss. Fantastiskt gott. Sedan var det ju efterrättsbuffé. Och konstigt nog finns det alltid liiite plats kvar i magen. :) Vi dansade en stund på nattklubbens dansgolv. Dock var det BARA vi där. + 2 små japaner som satt i hörn och iaktog oss på avstånd. Marie (kenyamamma från förra gången vi var här) var i Kenya för att göra ett dramaprojekt i slummen. Det blev lite som en avskedsmiddag för henne och hennes två dramavänner. Vi hoppas dock på att hon och hennes familj snart återvänder till Kenya för syskon.

 

 

I torsdags blev jag faster!! Fredrik och Ellen fick en liten flicka och allt hade gått bra. Jag är såklart överlycklig över vår nya lilla familjemedlem och Movitz är nöjd över att den lilla kusinen äntligen kommit. Dock känns det så otroooooligt jobbigt att vara så långt borta just nu. Hemlängtan har inte varit så påtaglig fram tills jag fick fotot på min lilla brorsdotter. Hon är så fantastiskt fin och jag skulle så gärna vilja lära känna henne i början av hennes liv. Men tyvärr finns det inte någon möjlighet till det. Jag längtar också extra mycket efter mamma och pappa just nu. Tack och lov finns skypen som faktiskt funkar helt okej. Men kära familj där hemma, ni ska veta att jag tänker på er varje sekund just nu. Massor av kramar till er!!!!